Del 1) Klockan 20.00 den 9 Oktober förberedde jag Evelina för hennes Operation med att ge henne en blodförtunnande spruta, vi valde att ta den i låret. Natten var orolig både för mig och Evelina, oron över att något under hennes Endometrios Operation kunde gå illa, vi var orolig för precis allt. Ni vet väl att nedsövningen och uppvaknandet är de mest riskabla bitarna med narkos, där är risken störst att det kan gå väldigt fel...... Klockan 03.00 ringde våra klockor, Evelina skulle duscha gång nr 2 med desinfektionstvål inför Op. Jag var fundersam på hur det skulle gå för hon hade så ont av sin Endometrios, det blev duschstolen för stå kunde hon knappt. När hundarna var kissade och klara åkte vi, exakt 05,18 var klockan när jag vred om bilnyckeln och åkte ur garaget. Att få in Evelina i bilen och svepa in henne i den varma filten och lägga in hennes väska med hennes tillhörigheter i i bagaget och smälla igen bagageluckan var ett avslut på ett mångårigt helvete av Endometriossmärtor och dess konsekvenser. När vi satt där på motorvägen hade hon sådana kramper att jag var tvungen att slänga min oro ut på vägen, jag var tvungen att koncentrera mig på hur jag körde så vi skulle komma helskinnade fram till Sjukhuset i Linköping. Jag var tvungen att bita ihop och vara stark, stark för Evelina. När vi väl parkerat kämpade vi bort till Entrén, jag hämtade en rullstol. Väl inne på Avdelningen gick vi till väntrummet. Evelina skulle skrivas in 07.00. De såg hur illa det var med Evelina så sköterskan frågade om jag ville stanna, vilket vi vart jättelättade över att jag fick för enligt papperen man fick hem fick inte anhöriga stanna efter inskrivningen. Evelina skulle Opereras på eftermiddagen så hon bad om smärtstillande för hon hade så ont men sköterskan sade att man inget ger förräns innan Op. Jag försökte skämta lite med Evelina så hon fick annat att tänka på men inte gick det såklart, smärtorna var så kraftiga, den senaste veckan hade hon haft så här ont, hon sade att dessa smärtor hade hon aldrig haft och då trodde hon att hon haft de värsta innan. Emellanåt såg jag hur vit hon vart i ansiktet och på läpparna när de värsta smärtorna kom men jag sade inte det till henne, självklart inte. Jag var så himla rädd, så rädd. När klockan var 09.15 var jag tvungen att åka, jag hade fått stanna länge ändå, det var vi tacksamma för. Vi grät när vi skulle säga hej då, när jag satt i bilen ville jag bara gråta men jag var tvungen att sansa mig, jag skulle ju hem också, jag var tvungen att koncentrera mig i trafiken. Jag var tacksam över att det inte var så mycket trafik på motorvägen så resan hem gick bra. När jag kör ser jag att min man försöker ringa mig ett par ggr, * jag varken pratar eller svarar i telefon när jag kör* han var i Grekland för tillfället, biljetten var betald för länge sedan, det gick inte att byta resdagar när Operationen vart bestämd. Vi kom överens att han kunde åka. När jag kom in ringde jag Evelina men inget svar, tänkte att hon kanske tog prover och så. Jag ringde min man och han informerade mig om att straxt efter jag gått från Evelina hade de hämtat henne för Op, de hade tidigarelagt den, förmodligen för hon hade så ont. Jag minns jag började gråta av lättnad. MR hade inget visat, det såg tydligen bra ut men när de op Evelina var det som vi befarat. Forts, följer.....