Kroppen är slut. Jag är slut. Jag kan inte ens sätta mig på ett flyg för att ta semester. Min kropp och jag skulle inte ens orka det. 

Jag är slut. 

Hade inte semestern kommit nu som den gör om några dagar så hade jag tagit slut. 

Jag är slut. Jag har gjort slut med mig själv. Mina smärtor ger mig panik. Jag brukar kalla det för smärtångest. 

Jag stannade på en mack imorse för att springa på toa. 

Jag stannade till vid en hållplats på väg in till jobbet för att kräkas vid vägrenen. Kräkas av smärta. 

Jag vet. Inte något ni vill läsa, men det är så det ser ut. Jag får ofta stanna till vid väggrenen på vägen hem eller till jobbet, för jag är rädd att jag annars ska svimma vid ratten. Kramperna blir så starka så jag knappt får luft. 

Man får inte ta morfin på arbetstid. Men för att komma hem måste jag ibland ta det för att kunna köra hem. Morfinet hjälper bara om jag har tur. Riktigt tur. Annars får jag stanna där vid väggrenen. 

Har jag riktigt tur så hinner jag hem innan kramperna börjar igen. 

Detta är inget liv. Detta vill jag inte ska vara mitt liv. 

Jag har inga vänner.  Inget socialt liv. Min telefon ringer inte längre som den brukade, sms:en har slutat komma. Jag går till jobbet, sedan rakt hem till sängen. 

Har svårt att komma upp på morgonen. Börjar jag 09 måste jag gå upp 04-05 för att ens kunna komma upp. 

Jag vet att det inte är något roligt för Er att läsa detta och många av er orkar kanske bara första meningarna. 

Men det är okej. Jag skriver bara för att jag behöver. 

Jag vet att Det inte hjälper mig att bli bättre eller att få hjälp. 

Men jag är trött. 

Är trött på livet o trött på allt. 

Trött på denna ständiga kamp mot min egen kropp och mitt eget liv.


Det enda jag kan tacka för här i livet är för mina föräldrar som gör min tillvaro enklare och mitt jobb. Mitt underbara jobb med härliga kollegor, barn och ungdomar som förgyller mina dagar. 


Många frågar mig ofta när jag ska flytta hemifrån. 

Jag är den 30åriga kvinnan som inte "vill" bryta mig loss från mina föräldrar. 

Nej det handlar inte om det. 

Det handlar om att jag 90% av tiden inte kan ta hand om mig själv. 

Det handlar om att jag får krypa för att ta mig till toaletten eller krypa för att ta mig till näringsdryckerna. 

Nu underlättar mina föräldrar genom att istället medicinera mig när kroppen inte ens orkar resa sig för att ta sina mediciner. Då står dem där. Mina föräldrar med mina tabletter, hjälper mig att sätta mig upp, ta medicinerna o sen lägga mig ner. 

Pappa som ibland får bära mig till soffan, för att se på lite tv, så jag slipper se väggarna 24/7. 


Ni kanske tror att jag överdriver. 

Men nej. Det gör jag ej. 

Jag önskar att jag gjorde det. 

 

Detta är bara en liten del/ Evelina