Det är inte lätt att ha denna kvinnosjukdom för dem som lider av den. Jag läser var dag ngt nytt som någon skrivit om sin sjukdom men det tragiska är att alla har samma historia. Jag börjar känna att det är för mkt att egentligen att ta in och jag tror inte man få ngn kunskap i Sverige om den de närmsta 50 åren. Det känns märkligt. Det finns så många sjukdomar som inte vården rår på och det märkliga är att jag inte ser ngn speciell skillnad sedan jag tog bort det lilla, sista kvinnliga i mig som jag då hade kvar, 1996. Hur jag märker det? Jo! när jag läser allt om hur tjejer/kvinnor lider i samma anda och med samma, nonchalanta bemötande. Ha en bra Fredagskväll.