I dag har jag varit riktigt ledsen, frustrerad, olycklig, maktlös fylld av oro. Den senaste tiden klarar jag inte av att fråga Evelina *hur mår du idag då?* det gör så djävla ont att höra svaret som jag redan vet, det räcker när jag ser hur ont hon har det mer och mer, det räcker att veta att ngn mat kan hon inte längre äta, det är näringsdrycker, soppor hon får i sig. Vet ni hur det känns att vi äter mat utan Evelina, att inte kunna grilla ens en liten kycklingbit eller ett grönsaksspett åt henne så man kan mysa tillsammans, vi kan inte ens be henne sitta med oss när vi äter för att få hennes sällskap för hur vore inte det för henne? så många maträtter hon önskar hon kunde äta. Träningskort har hon men kan inte träna heller för då blir smärtorna ännu värre än de smärtor hon har redan, så fort hon rör sig blir det plågsamt av friktionen. Skoven är ohållbara, jag är hundra på att äggledare, äggstock läkaren inte såg senast vandrat upp igen bakom livmodern och satt sig fast där bakom igen och samman med ändtarmen samtidigt igen så det finns ingen smärtfri dag, ingen värktablett som hjälper, när hon låg inne i 4 dagar för 2v sedan kunde de inte bryta hennes Endometriossmärtor. Hon valde åka hem innan ronden gått. Jag vill göra en jämförelse i smärtskala: Vi tar en mans penis, drar den bakåt mot ryggen så långt upp som det går, syr fast den där, försök att få bort den smärtan sedan med en massa värktabletter, min fråga blir då: ska vi trappa upp med värkmedicin? eller din smärta sitter nog i ditt huvud.............Hennes kropp orkar inte så mkt mer smärta och jag märker på henne att hon inget vill visa oss men vi vet, vi ser. I bland misstänker jag att hon fått posttraumatisk stressymtom, jag ser så många liknelser efter jag googlade på det. Nu går hon och oroar sig för mötet med Gynekologen vi ska till i Linköping, ja, jag säger VI för hon vill ha med sin mamma och pappa som stöd och jag vill inte gå in på vfr just innan. Det handlar om *inte en besvikelse till* hon säger att hon inte klarar det en gång till för då ger hon upp. då lägger hon av, då får samhället ta hand om henne säger hon, då orkar hon inte kämpa mer för att nå sina mål som att äntligen flytta hemifrån, köpa eget hus eller lägenhet, skaffa pojkvän, adoptera två barn, vi har redan kollat upp allt och priser, skaffa nya vänner, de hon har förlorat är borta, de har gett upp om Evelina, börja göra allt hon inte kan idag. Det gör ont i oss att höra att hon inte orkar mer, att hennes kropp är slut, hon är bara 30år snart. Man kan inte påstå att hon suttit på sitt arsle och inte gjort ngt åt sin situation hennes Endometrios ställt till med, hon är inte sådan, Evelina är inte lat, ex, hur många jobbar ideelt för att vi ska få ett tryggare samhälle? ÄR DET INTE RIMLIGT DÅ ATT NÄR INGA MEDICINER HJÄLPER HENNE MOT SMÄRTORNA SOM HENNES SVÅRA ENDOMETRIOS GER KUNNA FÅ NÅGOT TILLBAKA FRÅN SAMHÄLLET? Det är inte Evelina som ger upp självmant om hon inte får rätt besked om beslut utan det är andra som styrt henne i den riktningen, för de ansvariga skall då veta att hon kommer inte orka mer. I sociala medier läser vi vad Endometriosdrabbade skriver, de blir opererade, flera stycken den op Evelina önskar sig, de har inte bet om det ens, men läkarna säger att det är ett bra beslut då inga mediciner hjälper och en fick samma op som Evelina vill göra för den tjejen hade också APC och det var fara för henne att medicineras med preparat mot endon, Evelina har också APC men ingen bryr sig om Evelinas önskan. Så Evelina mår jättedåligt nu av detta besök för hon orkar inte fler NEJ och jag och min man har inga mer ideer på hur vi skall lösa det om Evelina inte kan få hjälp så hon kan börja leva sitt liv. Det är precis som om ingen tror henne. Jag orkar verkligen inte längre, detta har förstört våran familj, vi känner ingen glädje längre, vi kan inte planera som alla andra. Evelina skulle vara brudtärna, det sade hon ifrån i går för att hon vet inte hur hon mår den dagen, inte ens gå på självaste bröllopet, även om hon inte kan äta ngt. Jag hoppas hon får rätt besked när vi skall till den Gynl för annars vet jag inte hur det kommer gå. Det har drabbat vår familj hårt, Evelina hade stora planer för sitt liv som hon börjat men fått hoppa av både Universitetsstudier och bra jobb, jobben för att inte sjukskriva sig då det ser illa ut i kommande arbetssökanden. Själv har jag börjat få gå och prata hos en kurator bla.a för det och får även besöka en fysioterapeut och båda är underbara. Till viss del lägger jag skulden på det motstånd Evelina fått i vården gällande hennes Endometrios. Vi har hållit på nu i ca: 15 år med att få hjälp, även efter 2013 då hon fick sin ENDOMETRIOSdiagnos samt vetskapen om hennes barnlöshet. Vi har varit 3 vändor i Athen hos en Endometriosspecialist då Evelina ingen hjälp fick här, hade vi inte tagit pengar ur egen ficka och åkt hade inte Evelina ens varit där hon är idag, JOBB och Studier och nu ör hon så orolig att hon inte kommer mkt längre utan den HJÄLP från den Svenska Endometriosvården. Jag vill tacka Evelinas övre Chef för sådan omtänksamhet han visar, Evelina hade tårar i ögonen när hon berättade vad han sagt till henne om hur man inte skall må. Evelina har även underbara arbetskamrater.