Denna endometriosblogg har hjälpt mig en del. Att få lätta sitt hjärta utan att lasta ngn annan indirekt är skönt. Jag är en person som aldrig pratar om den till ngn om det inte är ett måste. Jag har alltid haft lätt att prata med andra, alltid haft lätt att vara social i alla sammanhang men aldrig känt mig tvingad att prata. Jag är minst bland sju barn så det säger väl allt vfr det inte bekommer mig ett dugg. Det låter kanske inte rimligt då om jag säger att jag är väldigt ÄR i ett rum utan att säga ett ord. Det har jag alltid fått höra. Alla kommer till mig med sina problem för dem vet att det alltid stannar där men när jag mår riktigt illa av oro över Evelinas Endometrios, hennes framtid, drar jag mig tillbaka, är som en mussla och blir riktigt sårbar. Det syns aldrig på mig att jag går med oro men när jag är hemma rasar jag. Jag är lycklig för mitt liv, lycklig för min man, lycklig för att vi fick Evelina mot alla odds, det tog ett par år men hon kom. Jag känner alltid skuld över att hon fått ärva min Endometrios. Oron tär så grymt mycket, jag hoppas dessa 6 kommande månader går fort så du äntligen kan börja med att fortsätta ditt liv. Jag vet att du vill iväg, ha nu tålamod och läk efter din senaste Op i Aten, ha tålamod och tillförsikt. Dagen kommer, hälften av tiden är klar trots dina djävulska endosmärtor du haft. Ha tålamod nu och läk, både fysiskt och själsligt, för nu kan du börja se framåt åtminstone ett år, till att börja med. Landa nu, försök att landa, försök att leva i nuet och ha en tro på att allt går vägen, jag vet att det gör det och det måste även du tro på så du får det liv du vill ha. Allt blir bra. Bara landa i allt som skett de senaste veckorna, jag vet att det är värre för dig denna gång men du bli snart bättre. LÄK! Jag älskar dig så.