http://www.svt.se/ug/hur-gick-det-for-pojkarna-fran-fittja


Jag såg programmet. Blev så enormt berörd. Tänker på hur livet kan te sig när vi vuxna ger barnen det samhället har att * inte ge *. Hur vi är flata med att inte sälla oss till vårat allmänna samhällsansvar, ex i skolan, det är en lärares ansvar och skyldighet när man ser barn som far illa, det är en annan sak om det inte syns, då kanske man har svårt att ha ngt att ta på om ngt verkar galet men när barnet kommer med blåmärken till skolan jämt och ständig, HUR kan man BLUNDA för sådant som skolpersonal ? jag förstår inte. De killarna vi sett i det första avsnittet vill jag be om ursäkt till, (till alla barn, tjejer & killar som farit & far illa) vi vuxna har alla ett samhällsansvar, att finnas där för er på ett eller annats sätt och det kallas medmänsklighet. Hur kan man döma er? vem kan döma er? gav vi er verktygen för att se hur det skulle vara för er ? Vi har inte rätt att döma er oavsett nationalitet, vi alla i Sverige bär det yttersta ansvaret. Jag har svårt att lyssna på dem som säger * de får skylla sig själv * Näe! absolut inte !!!! barn är ett oskrivet blad, det är vi vuxna som formar dem, föräldrar, samhället, skolan och det som hör uppväxten till. Vi har ingen rätt att döma dem, vi har inte gett dem de rätta verktygen i samhället, detta kommer inte från ingenting, detta tar timmar, dagar, månader & år att komma till, tillfälligheter, uppgivenheter, besvikelser, sårade. Det är Sverige som misslyckats i integrationen, man behöver inte var rymdfysiker för att fatta det. Alla barn är vilsna i början, sedan kommer den vilsna tonårstiden. Då behövs vi alla vuxna, vägledningen skall börjas direkt när man förds sedan redan i första klass, där andra än föräldrarna finns om det inte funnits den vägledningen hemma. Vi vet inte ett skit, vi har ingen aning om vad de har i sin ryggsäck när vi dömer och då pratar jag om ALLA barn oavsett ursprung. Vi spär på deras känsla när vi dömer, känner sig missförstådda. Det räcker för mig att jag kan känna mig vilsen ibland, vet inte hur jag skall hantera det och mår jättedåligt över en situation men jag gör det lite i taget för jag har ngn att ty mig till. Jag vet att det löser sig men som liten, hur känner man då i hopplösheten? vem förlitar man sig på? Sedan skulle jag kunna skriva om mkt djupare saker men väljer att inte göra det. Jag säger bara att allt har en orsak till att bli gott eller ont. Men döma ngn vägrar jag göra. Jag vägrar för det kunde lika kärna varit jag eller vårt barn. Livet är en LOTT, livet är tillfälligheter och har man inga vuxna som visar vägen, rätt och fel så hoppas jag dock att det finns ngn annan där ute som tar sitt samhällsansvar för dessa barn och gör man inte det så har du heller ingen rätt att döma när de växer in i sina vuxna roller på ett eller annat sätt för att överleva sitt helvete ett Helvete som vi skall var glada över vi inte har upplevt. Jag ser fram emot nästa v när Uppdrag Granskning visar Del 2. Janne! kanonbra reportage. Det märks att du blev berörd över dessa vuxna män, det blev jag med.

Evelina skickade denna till mig med orden: Det finns hopp om mänskligheten mamma <3